Ursula Cabelduk "Mot en ny dag"
Har registrerat min sk blogg på bloggportalen i ett infall av hybris eller vad det nu kan vara, eftersom jag hittills bloggat för mig själv och kanske någon enstaka god vän. Det är ju mest ett modernt sätt att skriva dagbok, något jag försökt många gånger i yngre år men alltid misslyckats få någon som helst kontinuitet i. Likadant med detta så... Har inte lyckats få någon rätsida i en ev Senegal-resa än. På jobbet har vi ju jobbat in redan för en resa i september till Istanbul men nu "hotar" chefen med att det inte blir av då personalen (eller delar av den) visat intresse för avknoppning. Själv känner jag att jag förbannar borgarnas iver att sälja ut allt som bara är möjligt. Hade jag velat jobba privat hade jag gjort det. På min klinik råder nu osäkerhet, irritation och en lätt osämja mellan både personalgrupper och ledning. Vill man ha en privatisering av det som byggts upp under många år för att skapa sig själv en bra startgrund? Patienter och lokal med inventarier finns ju redan, patienter är i regel ganska trogna så dem får man säkert behålla. De bryr sig mer om sin behandlare och priset än under vilket parasoll vården bedrivs. I slutändan kanske allt detta intresse hos oss ändå slutar i ett snopet jaha-då så när värderingen är klar och vi inte kan trumma ihop pengarna att köpa. Jag vet att jag själv inte har minsta lust att sätta mig i en ny jätteskuld efter att ha nyligen betalat av på studiemedlen äntligen. Fortsättning följer.
Eftersom jag är en hyfsat bra medborgare gick jag häromdagen för att lämna blod igen men si nu har jag förbud i 6 månader för att jag "piercat" mig..alltså så oskyldigt som gjort hål i öronen i mogen ålder...blev något häpen då jag inte haft en tanke på det.
Det är aldrig försent att vara fåfäng, i veckan hade jag en liten flicka i 6års-åldern, som patient, som nyss gjort detsamma och hon berättade att hennes mormor önskade sig hål i öronen som 75års-present! Kul!
Och så lite annat...!
